Arkitektur 5/2011
Kort om arkitektur: Ai Weiwei
»På vårt arkitektkontor tillbringar personalen hela dagen med att försöka skapa fantastiska modeller, och sedan på natten förstör åtta katter alltihop.” *
Både som konstnär, som bloggare och som arkitekt intar Ai Weiwei en speciell roll. Som konstnär finns han vid 54 års ålder numera med i alla stora sammanhang från New Yorks MoMA i väst till Gwangju-biennalen i öst, som kritiskt granskande bloggare har han förmodligen präglat vår bild av Kina mer än någon samtida kinesisk författare, och som självlärd arkitekt hann han samarbeta med några av världens tyngsta kontor innan han 2007, efter 8 år som arkitekt, bestämde sig att avsluta arkitektbanan och fokusera på annat. Det är inget fel på arkitektur, löd hans resonemang, bara att den tar för mycket tid i anspråk. Tid som i stället borde ägnas åt livets väsentligheter.
Väsentligheter var å andra sidan också det som hade lett Ai Weiwei till arkitekturen. 1999, sex år efter att han hade återvänt till Kina, letade han efter en tomt att bygga sin ateljé och bostad på och hittade den i Caochangdi utanför Peking. Ritad på en eftermiddag och byggd på bara två månader skulle Ai Weiweis Studio House staka ut vägen för hans arkitektur. En utåt strängt sammanhållen mur byggd i platsgjuten betong och klädd i blågrå tegel innefattar inåt generösa bostads- och arbetslokaler kring en innergård som av många har jämförts vid den traditionella kinesiska stadens hutonger. På ena sidan av gården bor och arbetar Ai Weiwei och hans fru Lu Qing, på den andra alla de assistenter som Ai Weiwei anlitar i sitt arbete. Lokalernas stora mått och byggnadens öppningar mellan arbete och umgänge lade grunden för att ”House of Ai” med tiden skulle bli samlingspunkt och resmål för besökare från hela världen.
Studio House lade också grunden för många av Ai Weiweis senare projekt. Courtyard 104 (2005), 241 Caochangdi (2007) och Red Brick Art Galleries (2007) är byggda i samma distrikt och följer samma mönster av strängt sammanhållna tvåvåningsvolymer som är grupperade kring en gemensam innergård. En utåt sluten arkitektur som lägger störst möjliga vikt vid en öppen inre struktur och volymernas skiftande öppningar kring gårdsytan.
De tegelklädda väggarna skapar en lågmäld och vilosam arkitektur som på avstånd kontrapunkterar tillväxtstädernas blänkande fasader. Ai Weiweis svaghet för tegel och minimalt formspråk har föranlett arkitekten Norman Foster att jämföra hans arkitektur med den av Alvar Aalto: ”Byggnaderna påminner mig på något sätt om Alvar Aaltos tidiga arbeten i tegel, och jag säger det som en komplimang.”
Byggnadernas avskalade formspråk bottnar i Ai Weiweis individualistiska filosofi. ”Min design har en speciell karaktär: den erbjuder spelrum och möjligheter. Jag tror att det är det som är frihet. Jag tycker inte om att påtvinga andra min vilja – i de lägen där vi tillåter rum och form att hitta tillbaka till sina mest fundamentala roller, öppnar vi för den högsta graden av frihet.” Studio House är en tidig manifestation för denna världssyn. En viktig plats i den bereds katterna som strövar omkring i huset och som Ai Weiwei upprepade gånger återkommer till i sin blogg. I Ai Weiweis filosofi blir de till ställföreträdare för ”den andre”, till en påminnelse om att bereda plats åt det vi inte förstår. Så har katterna hos Ai Weiwei blivit till en metafor för den goda arkitekturen. ”Poserna de intar på min innergård skänker mig ofta större glädje än själva huset. Deras självklara hållning verkar säga till mig ’det här är mitt område’, och det gör mig lycklig. Hur som helst, jag har aldrig designat ett särskilt rum åt dem. Jag kan inte tänka som ett djur, något som är en del av anledningen till att jag respekterar dem – det är omöjligt för mig att kliva in i deras värld. Allt jag kan göra är att erbjuda hela mitt hem åt dem, iaktta, och till slut inse att de faktiskt trivs på vissa ställen.”
* Ai Weiwei i samtal med Hans-Ulrich Obrist, 2006