Responsiva miljöer
FFAR forum för arkitektur 2011
Ibland citeras filosofen Friedrich von Schellings begrepp av arkitektur som frusen musik när man vill framhäva släktskapen mellan disciplinerna. Jag vet inte om Pablo Miranda och Åsmund Gamlesæter håller med om den beskrivningen men misstänker att den behöver modifieras för att möta den arkitektur de två skapar under samarbetsnamnet GRAN. På många sätt verkar den slutgiltigheten som citatet hävdar stå i rak motsats till den disciplin som de har gett sig in på. Parametrisk, responsiv och performativ är några av attributen som omger den arkitektur Miranda och Gamlesæter jobbar med. I grunden handlar det om att låta former i rummet svara på en på förhand definierad process. Arkitektens uppgift består därför inte i första hand i att välja form utan i att välja den funktion och de parametrar som ligger till grunden för formens utveckling över tid.
Pablo Miranda och Åsmund Gamlesæters arbeten är uttalat processbaserade. Alla deras verk bygger i grunden på en signal, en mätbar mängd information, på i princip vad som helst som kan bli kodad och översatt till numerisk data. Fråntagen sitt ursprungliga sammanhang översätts denna information till nya signaler, eller former, i den fysiska miljön - till erfarbara värden. Dessa värden är inte statiska, utan svarar permanent på ett flöde av skiftande data - befinner sig i stadig förändring. I och med att vilken som helst information kan ligga till grund för deras environments tänjer Miranda och Gamlesæter på gränserna för vad som kan vara form – det stadiga genererandet av nya former sätter den bestående ordningen permanent på prov. Den villkorslösa tillämpningen av ”värdelös” information innebär på så sätt ett konstant ifrågasättande av överenskomna hierarkier, deras konstanta prövning med hjälp av självgenererande prototyper.
För sin installation Space Programs har Miranda och Gamlesæter valt att omvandla det befintliga ljudet i gallerirummet till grafiska signaler. Programmet bakom deras installation gör ingen skillnad mellan den mänskliga rösten och, exempelvis, en passerande lastbil – allt mätbart ljud resulterar i utslag på installationens LED-display. Effekten är tänkbart enkel – en rad horisontala dioder responderar till ljudnivån i rummet, varav den första registrerar det momentana utslaget, som sedan passerar till nästa diod och så vidare. Den inbyggda tidsfördröjningen är en minnesfunktion i grunden, en lagring av data i elektroniska minnen i ett fysiskt strukturerat utrymme. Verkets delay-funktion motsvaras därmed av ett fysiskt rum, ett rum bakom rummet.
Det som framträder är ett linjärt schema som permanent responderar till sin omedelbara omgivning, ett schema utan innehåll, en text utan ord. Även om den mänskliga rösten i det har fallet utgör en viktig signalkälla i Miranda och Gamlesæters verk så kan intrycket man får inför verket vara det motsatta: en mängd oavsiktligt ljud, omvandlat till anonym data, ges röst av en osynlig kod. Vid denna punkt framträder installationens poetiska potential – för så snart verkets omedelbart responsiva karaktär bryts, som med den inbyggda tidsfördröjningen, kan signalerna på skärmen läsas som en kedja av information som pekar på någonting utanför den omedelbart föreliggande situationen – likt en röst som refererar till något annat än sig själv. Och röst, även då den är abstrakt, har förmågan att förses med nya innehåll, knyta an till nya associationskedjor så snart den ges ett uttryck i det fysiska rummet. Det faktum att den visualiserade informationen är utan syfte, att dens omedelbara koppling till sin orsak har brutits, möjliggör att den kan framträda som poetisk teckenföljd.
"Poesi (poiesis) menar framställningen av något nytt. Den är inte bunden till språk. De komputerade alternativa världar kan faktiskt ses som exempel för en aldrig tidigare känd poiesis; först när man befriar sig från språket kan poesi i den meningen verkligen utvecklas." *
GRANs genereranden av tidsbaserade inslag i miljön framkallar associationer till andra discipliner - som just till musiken. Som Miranda och Gamlesæter själva uttrycker det kan deras installation läsas som “det långsammaste, lugnaste rave-partyt”, som ett event alltså som inte lämnar några spår efter sig när gästerna har gått hem- utom de spår som lever vidare i var och en av deras subjektiva minnen. Enligt denna association kommer den genererade händelsen inte förbli kopplad till en plats eller byggnad, utan istället fortsätta byta form och generera nya kedjor av information. Även här framträder det kopplingar mellan arkitektur och musik – om än på ett annat plan så dock möjligtvis tätare än på von Schellings tid.
* Vilém Flusser, Medienkultur
