Arkitektur 5/2011
Börje Magnusson, Jan Ahlklo (ed): Svenska Institutet i Rom
En tillbakablick på en byggnad som anses representera nationell kultur kan inte vara något annat än en balansgång. Fällorna som det gäller att undvika är uppenbara, vet vi dock i efterhand alltid att skilja bra från dåligt, viktigt från oviktigt, kanoniska värden från temporära lösningar. Under arbetet med föreliggande bok om Svenska institutet i Rom, kort Rominstitutet, lär man ha varit medveten om dessa fällor. Istället för en rak ikonisering har författarna lyckats med ett nyanserat porträtt av en byggnad som från första dagen har fått relatera till platsens och tidens specifika krav.
Boken öppnar med ett förord som institutsledare Barbro Frizell skriver mitt under en av institutets ombyggnader. Som vid tidigare ändringar är det också nu ett växande bibliotek som gör en utbyggnad oumbärlig. Svenska institutet i Rom byggdes 1939-40 men bokens textmaterial skriver in dess historia i en tidsram som spänner från institutets första provisoriska lokaler i en trerumslägenhet 1925 till arbetet med ett nytt källarplan 2008. Bokens bildmaterial, rikt och välredigerat, omskriver byggnaden från Ivar Tengboms första blyertsstreck i fastighetsplanen till Åke E:son Lindmans bilder på byggnaden idag.
Det stora tidsperspektivet till trots framgår tydligt arkitektens fotavtryck. Utan pomp skulle den halvslutna volymen kring en innergård uppträda men med stor omtanke för material och proportioner. Det var, under andra världskriget och med Mussoliniregimen som granne, ett för sin tid antimonumentalt förhållningssätt- en klar och plan regelbundenhet där finessen skulle sitta i detaljen och inte i den stora gesten. I Tengboms egen beskrivning av processen, hämtat ur ett 1941 års nummer av tidningen Byggmästaren, framstår arkitekten närmast som hantverkare med stor omsorg för material och tradition. Ett av fotografierna i boken visar Tengbom vid sitt skrivbord i Rom, en linjal i handen och blicken riktad ut över byggarbetsplatsen. Tanken ligger nära att det var just den envisa förankringen i hantverk och tradition som har möjliggjort en fristad från totalitära styren och en byggnad av en finess som håller än idag.